nicolehaag

Alla känner till det. Det där som lägger sig tungt på axlarna, värker och skaver. Det där som snurrar runt i huvudet om kvällen, när man egentligen ska se små ulliga får. Ja ni vet vad jag pratar om, kraven. Kraven som andra ställer på oss, som vi själver ställer på andra och framförallt dem vi ställer på oss själva. Jag skulle kunna ägna hela kvällen åt att rabbla upp alla krav jag har ställt på människor under dagen, som ställts på mig och som jag själv ställer. Men ingen är egentligen intresserad av det, för det är lika för alla.

Troligtvis kan vi inte göra så mycket åt andras krav. Vi skulle kunna stänga av och sluta lyssna, men i ärlighetens namn är inte det lite för svårt? Jag skulle istället vilja att vi accepterar att pressen och krav är något vi måste leva med. Låter det tråkigt, det är inte så farligt. För det farliga är när vi ställer kravens krav krav: Att vara kravlösa!

Det fungerar inte att inte ha några krav. Det om något kommer ge oss prestationsångest, för vi kommer aldrig klara av det. Istället borde vi sattsa på att ställa rimliga krav. Då kommer vi rimligtvis uppnå dem. Och med all säkerhet känna att vi lyckades, lyckades med att ställa LAGOM krav!