osäkerhet
Jag ska alldeles strax gå och lägga mig, för man behöver sova- har jag hört. Men först vill jag bara klargöra en sak. Många verkar se på mig som någon slags super-woman, och visst kan det väl vara kul- ibland. Det som gör det jobbigt är när jag aldrig får bryta ihop, aldrig får gråta eller visa mig svag bara för att det skulle göra att någons bild av mig förstörs. Och om du är en av dem som ser mig som super-woman och gärna vill ha kvar den bilden, då ber jag dig sluta läsa här och nu. För nu kommer en tillkännagivelse:
Jag är en väldigt osäker filur! Men sjukt bra på att spela.
Det ska ju helst finnas en poäng med allt man skriver, och tro det eller ej men det finns det även med detta. För vad jag menar är att människor många gånger kan vara så mycket mer än bara den ytliga insidan. Och det är inte alltid dåligt att dölja visa sidor hos sig själv. Så länge du känner att det finns ett forum för varje del av dig. Att alla delar får ventilers någon gång, så länge den möjligheten finns- ja då är det helt okej!
För jag är super-woman många gånger, jag har ju fått lära mig hur man gör!
Sushi
is the shit!
Ät det med mig?
whataheck
Egentligen borde jag inte sitta här. Eller jo jag borde sitta precis just här, men jag borde ha mina naturkunskaps böcker framför mig. Framförallt borde jag vara så där sjukt peppad till att göra bra ifrån mig nu på de sista betygsbedömande inlämningarna. Istället sitter jag här och tycker det är rätt gott med det beska kaffet mot min tunga. Jag tycker det är rätt skönt att det endast är ett par veckor kvar på denna termin. För att livet inte är så pjåkigt!
Så sent som för tre timmar sedan gick jag ifrån skolan, till teaterrepetitionen. Så sent som för tre timmar sedan klagade jag över hur stressad jag är. För ungefär en halvtimme sedan satte jag på tv:n för att titta på "Vänner" (eller "FRIENDS som det ju faktiskt heter). För ungefär en halvtimme sedan sköljde en känsla över mig, en känsla som liksom viskade i mitt öra: Whataheck!
Missförstå mig inte nu gott folk, jag menar inte att ingenting spelar någon roll, inte alls. Däremot menar jag att om vi låter stressen ta över så kommer pressen öka och följden av detta blir bara att ingenting bli ordentliget gjort. För jag tror inte jag är ensam om att vid tidspressade situationer inte kunna koncentrera mig på nuet, utan istället flyger iväg till nästa moment. Och hur tidförödande är iinte det egentligen?
Så om vi istället går in i allt med inställningen, whataheck, så har vi ju allt att vinna. Därmed inte sagt att vi ska sluta sätta mål för oss själva. Men i tider som dessa, när det ligger sjukt mycket på våra axlar- skaka lite, slappna av. För jag säger som de gör i Snövit och de sju dvärgarna, vad gör det om hundra år när allting kommer kring?
jag vill skriva till fingrarna blöder
Min önskan går snart i uppfyllelse. När det DET kommer! Efterlängtat, som tusan. Tiden då alla barn och ungdommar lever loppan. Då kraven är minimala, och kläderna likaså. Då det enda måstet som finns är att äta glass. Ni vet vad jag talar om. DET, som också stavas sommarlov. Vi älskar det.
Hur gör vi då för att klara de ynka fyra veckor som återstår av vad som ibland kallas helvetet på jorden? Jo vi skriver, skriver sånt som ingen får läsa, skriver ner tankar som aldrig vart tänkta, men framförallt så skriver vi de där pissjobbiga skolarbetena som ska lämnas in. För jag vet att belöningen smakar så mycket sötare om man är den förtjänt. Så invänta räkmackan och skriva (NU Nicole!)!!!
Det finns inget om
"Du vet vi väntar på ingenting, ingenting väntar på oss". Mannen som sjunger denna vackra rad är ingen mindre än Kristian Antilla. Jag har själv träffat honom, på Arvikafestivalen 07. Eller träffat och träffat, jag serverad honom och hans crew lite egengjorda mackor, eftersom jag var funktionär alltså.
Jag är egentligen inget fan till Mr Antilla, egentligen inte alls. Däremot har jag på senaste tiden blivit en trogen p3 lyssnare. Där spelar de låtar som berör, piggar upp och som är så där härligt, aha! Ja ni vet när man lyssnar på en låt och så känner man igen varje ord, precis som om låtskrivaren varit på besök i mitt huvud och tagit mina tankar och satt ord på dem, då blir det aha! Lite, eller ganska mycket så är det med Kristian Antillas nya låt (jag vet dessvärre inte vad den heter).
Just frasen, "du vet vi väntar på ingenting, ingenting väntar på oss", just precis det fick mig att spärra upp öronen och öppna ögonen lite extra. För det är ju så det är. Det finns inget om. Vi är här. Vi är nu. Jag vet det, men jag lever inte efter mitt eget motto- to bad!
Jag har en tendes att istället leva efter motto: när jag har..och så något som jag ska genomföra, det kan vara enkla saker så som att städa rummet, eller färga håret. Det kan också vara mer komplicerade och tidskrävande projekt som att gå ner sjukt mycket i vikt (vad som skulle bli bättre av det har jag fortfarande inte förstått men på något vänster tror jag det hjälper mot något obestämt). Det är konstigt det där, hur man kan veta vad som är rätt, rent logiskt men ändå stänga av allt rationellt tänkande och bara göra det som känns rätt, eller minst fel i alla fall.
Hur som helst, hur fjantigt det än kan tyckas vara, så har denna låt, eller mer exakt detta lilla stycke av låten fått mig att tänka en gång till. Jag tror inte att livet kommer bli bättre: när jag har.... Mest troligt kommer jag bara gå miste om en massa sjukt roliga saker på vägen om jag ska vänta på helomvändingen. För det är trots allt som Kristian sjunger:
Ingenting väntar på oss!
Bonnebränna
Det har sina nackdelar att äta penicillin. Det absolut sämsta är att man inte får vara i direkt solljus. Man får inte eftersom man mycket lättare kan bränna sig, lättare än vanligt. Men jag bränner mig sällan, så därför vistas jag i solljus. Det är ju i solljuset jag trivs bäst. Dessvärre får jag leva med resultatet- bonnebränna! Jag har på fullaste allvar fått en sjuk T-shirt-bränna på båda armarna, vilket är ehlt otroligt eftersom jag bara satt ute si så där en halvtimme.
Jag gillar som sagt solljus. Jag gillar som sagt inte bonnebrännor. Därför ska jag sluta äta pencillin, eller i alla fall hålla mig till skuggan tills kuren är avklarad. Svårare än så är det inte. Det finns säkert dem som skulle kunna älta detta "problem" i all evighet, vända och vrida på hur eländigt livet är när man inte får vara i solen eller hur jobbigt det är att man aldrig kan få vara frisk.
Jag däremot, jag skriver ett meningslöst inlägg för att undermedvete få "klaga av mig". Sedan går jag ut sätter mig i skuggan och njuter av vetskapen av att snart, väldigt snart kommer solen lysa i flera månader och då kommer även jag sitta och lapa den med ansiktet rakt upp i vädret. Det är SÅ man tänker om man vill komma långt här i livet, det kallas positivism!
känslan av lycka
Lycka för mig är att vara nöjd, nöjd med saker och ting som de är. Att veta vad man vill är också lycka. Att veta hur man ska komma dit man vill är även det lycka. Att acceptera läget som det är trots sina brister det är definitivt lycka. Och jag uppfyller alla kriterier. Jag vet vart jag vill, jag vet hur jag ska komma dit, men framförallt trivs jag väldigt bra där jag är.
Jag tror att lycka är ett sinnestillstånd som går över ganska snart. Att det är som toppen på en bra våg, en sjukt bra våg som man bara kan surfa på en kort stund. Men jag tror också att efter en sån bra våg kommer många små, och därefter väntar en topp igen. Det är i alla fall så jag vill se på det just nu. Det är så jag VÄLJER att se på det. För visst hade jag lika väl kunnat bestämmt för att tänka på den motgång som följer denna medvind, men varför skulle jag välja att göra så...nu när jag är lycklig!?
Definition av disskusion
För min pappa är en disskusion är ett samtal där allt går ut på att vinna över den andra till sin sida. Får man inte med sig den/dem då kör man på döv-öra-taktiken, man slutar lyssna helt enkelt.
Jag har precis tillbringat två timmar med att sitta i vårat kök här hemma för att disskutera en oväsentlighet med min kära far. Vad disskusionen handlade om spelar ingen som helst roll. Vad som betyder något för mig är hur den slutade. Nämligen som den började.
Tankarna som går i mitt huvud är ungefär som så här just nu: Varför la jag två timmar (!!!) på att disskutera med någon som är så otroligt inskränkt och självgod att han inte ens kan överväga att lyssna på mina åsikter? Är han ens värd att få ta del av det jag har att säga?
Nej. Ingen som inte lyssnar på det du har att säga har rätten att ta din tid. Ingen som inte vet hur man bör definera ordet disskusion kan komma och kräva att ni ska ha en sådan.
Så till alla er som vill disskutera med mig. Läs på lite gran vad jag anser vara en bra disskusion- then we'll talk!
Kravlöst
Troligtvis kan vi inte göra så mycket åt andras krav. Vi skulle kunna stänga av och sluta lyssna, men i ärlighetens namn är inte det lite för svårt? Jag skulle istället vilja att vi accepterar att pressen och krav är något vi måste leva med. Låter det tråkigt, det är inte så farligt. För det farliga är när vi ställer kravens krav krav: Att vara kravlösa!
Det fungerar inte att inte ha några krav. Det om något kommer ge oss prestationsångest, för vi kommer aldrig klara av det. Istället borde vi sattsa på att ställa rimliga krav. Då kommer vi rimligtvis uppnå dem. Och med all säkerhet känna att vi lyckades, lyckades med att ställa LAGOM krav!
Om varför jag bloggar
Om någon skulle frågat mig igår, varför bloggar du?. Då skulle jag med all säkerhet bara ryckt på axlarna och sagt: Vet inte. Men om ni däremot frågar mig idag, så vet jag precis varför jag gör det.
Svaret är så enkelt att de flesta glömmer bort det. Många lindar i sanningen i fina ord, får det att låta mer avancerat än vad det. Andra svarar helt fel, tror att en blogg är en dagbok och gör det för att skriva vad som hänt under dagen. Men helt ärligt, vem bryr sig om vad JAG gjort idag? Nej, svaret till varför de allra flesta bloggar är så lätt att det kan sammanfattas med ett ord- påverkan!
Anledningen till att jag bloggar är för att jag vill påverka. Jag vill synas. Jag vill höras. Jag vill göra skillnad. Förhoppningen är inte att rädda världen eller att alla som läser min blogg ska tänka och resonera som mig. Absolut inte. Men förhoppningen är att min blogg kan rädda NÅGONS DAG eller att NÅGON NÅGON GÅNG ska resonera som mig. Det är egoistiskt så det skriker om det. Det vet jag.
Men hur skulle det se ut om ingen trodde att de kunde tillföra någonting? Jag vet att alla kan tillföra något. Jag drar ett av mina strån till stacken geneom att skriva här. Vad gör du?
En svensk historia
Ni vet när man ger sig in i ett projekt utan att riktigt veta spelreglerna? Just det har jag gjort. Aldrig trodde jag att skolans teaterprojekt , "En svensk historia", skulle innebära så många förbindelser och plikter. Och är det inte ganska typiskt så säg. Man tror sig vara spontan och käck men det slutar med att man är kontrollfreak och allt annat än käck.
Jag får det att låta väldigt deprimerande, men vad jag vill säga allt annat än deppigt. Jag ska delge er den slutsattsen jag kom fram till när jag kom till insikt med att hela min vår kommer vara fullspeckad nämligen- jag ska skita i det! Inte skita i själva projektet, inte i skolan men i självaste planerandet. Någonstans måste det ju ändå vara bättre att göra det som gynnar en för stunden? För om jag inte mår bra bra nu, hur ska jag då kunna må bra den dagen jag ska göra det där roliga jag planerat in?
Man kan inte göra scheman för sitt känsloliv. Så försök er inte ens på att testa. Är man ledsen så ska man får vara det. Och om man är glad (alla vet ju hur svårt det kan vara), ja då har man all anledning att göra något roligt- det är då man förtjänar det !
tänk tänk tänk
Så nu låtsas vi att jag är en gul nalle med röd tröja, att jag står med handen i en honugsburk. Vi låtsas att det runt omkring mig står en tiger, en åsna, en lite rosa gris, ett par kängruer, en sork, en uggla och såklart en pojke vid namn Robin. Ni ser det framför er, och nu ser ni hur den lilla nallen ställer sig i mitten av församlingen hur han tar satts och sedan säger högt och tydligt: "Tänk inte!"
Tjänster och gentjänster
www.daxfotboll.blogg.se
Du bär ansvaret för DITT liv
Det finns en viss problematik i detta påstående. För om min dröm involverar flera individer, ja då är det svårt att uppfylla den själv. Och det allra flesta drömmer nog om en framtid tillsammans med någon eller några, hur gör man då för att känna sig nöjd och tillfreds trots detta? Jag har svaret.
Jag har ansvaret för MITT liv. Just därför ska jag se till att njuta så mycket som möjligt. Kanske innebär det att jag måste lägga drömmar och framtidsplaner på hyllan för att kunna fokusera på nuet, kanske innebär det att fokusera på framtiden för att kunna stå ut med nuet. Hur det än må vara så är det upp till mig att se till att det blir bra. Och om din dröm innefattar fler än bara dig själv preis som min, ja då är det bara att börja jobba på den! Tids nog lyckas du, och om inte- då har du inte misslyckats, bara ändrat planerna! (Kom ihåg, en dröm är till för att stärka dig, inte bryta ner dig!)
