nicolehaag

Jag ska alldeles strax gå och lägga mig, för man behöver sova- har jag hört. Men först vill jag bara klargöra en sak. Många verkar se på mig som någon slags super-woman, och visst kan det väl vara kul- ibland. Det som gör det jobbigt är när jag aldrig får bryta ihop, aldrig får gråta eller visa mig svag bara för att det skulle göra att någons bild av mig förstörs. Och om du är en av dem som ser mig som super-woman och gärna vill ha kvar den bilden, då ber jag dig sluta läsa här och nu. För nu kommer en tillkännagivelse:

Jag är en väldigt osäker filur! Men sjukt bra på att spela.

Det ska ju helst finnas en poäng med allt man skriver, och tro det eller ej men det finns det även med detta. För vad jag menar är att människor många gånger kan vara så mycket mer än bara den ytliga insidan. Och det är inte alltid dåligt att dölja visa sidor hos sig själv. Så länge du känner att det finns ett forum för varje del av dig. Att alla delar får ventilers någon gång, så länge den möjligheten finns- ja då är det helt okej!

För jag är super-woman många gånger, jag har ju  fått lära mig hur man gör!

Egentligen borde jag inte sitta här. Eller jo jag borde sitta precis just här, men jag borde ha mina naturkunskaps böcker framför mig. Framförallt borde jag vara så där sjukt peppad till att göra bra ifrån mig nu på de sista betygsbedömande inlämningarna. Istället sitter jag här och tycker det är rätt gott med det beska kaffet mot min tunga. Jag tycker det är rätt skönt att det endast är ett par veckor kvar på denna termin. För att livet inte är så pjåkigt!

Så sent som för tre timmar sedan gick jag ifrån skolan, till teaterrepetitionen. Så sent som för tre timmar sedan klagade jag över hur stressad jag är. För ungefär en halvtimme sedan satte jag på tv:n för att titta på "Vänner" (eller "FRIENDS som det ju faktiskt heter). För ungefär en halvtimme sedan sköljde en känsla över mig, en känsla som liksom viskade i mitt öra: Whataheck!

Missförstå mig inte nu gott folk, jag menar inte att ingenting spelar någon roll, inte alls. Däremot menar jag att om vi låter stressen ta över så kommer pressen öka och följden av detta blir bara att ingenting bli ordentliget gjort. För jag tror inte jag är ensam om att vid tidspressade situationer inte kunna koncentrera mig på nuet, utan istället flyger iväg till nästa moment. Och hur tidförödande är iinte det egentligen?

Så om vi istället går in i allt med inställningen, whataheck, så har vi ju allt att vinna. Därmed inte sagt att vi ska sluta sätta mål för oss själva. Men i tider som dessa, när det ligger sjukt mycket på våra axlar- skaka lite, slappna av. För jag säger som de gör i Snövit och de sju dvärgarna, vad gör det om hundra år när allting kommer kring?

"Du vet vi väntar på ingenting, ingenting väntar på oss". Mannen som sjunger denna vackra rad är ingen mindre än Kristian Antilla. Jag har själv träffat honom, på Arvikafestivalen 07. Eller träffat och träffat, jag serverad honom och hans crew lite egengjorda mackor, eftersom jag var funktionär alltså.

Jag är egentligen inget fan till Mr Antilla, egentligen inte alls. Däremot har jag på senaste tiden blivit en trogen p3 lyssnare. Där spelar de låtar som berör, piggar upp och som är så där härligt, aha! Ja ni vet när man lyssnar på en låt och så känner man igen varje ord, precis som om låtskrivaren varit på besök i mitt huvud och tagit mina tankar och satt ord på dem, då blir det aha! Lite, eller ganska mycket så är det med Kristian Antillas nya låt (jag vet dessvärre inte vad den heter).

Just frasen, "du vet vi väntar på ingenting, ingenting väntar på oss", just precis det fick mig att spärra upp öronen och öppna ögonen lite extra. För det är ju så det är. Det finns inget om. Vi är här. Vi är nu. Jag vet det, men jag lever inte efter mitt eget motto- to bad!

Jag har en tendes att istället leva efter motto: när jag har..och så något som jag ska genomföra, det kan vara enkla saker så som att städa rummet, eller färga håret. Det kan också vara mer komplicerade och tidskrävande projekt som att gå ner sjukt mycket i vikt (vad som skulle bli bättre av det har jag fortfarande inte förstått men på något vänster tror jag det hjälper mot något obestämt). Det är konstigt det där, hur man kan veta vad som är rätt, rent logiskt men ändå stänga av allt rationellt tänkande och bara göra det som känns rätt, eller minst fel i alla fall.

Hur som helst, hur fjantigt det än kan tyckas vara, så har denna låt, eller mer exakt detta lilla stycke av låten fått mig att tänka en gång till. Jag tror inte att livet kommer bli bättre: när jag har.... Mest troligt kommer jag bara gå miste om en massa sjukt roliga saker på vägen om jag ska vänta på helomvändingen. För det är trots allt som Kristian sjunger:
Ingenting väntar på oss!