Bonnebränna

Det har sina nackdelar att äta penicillin. Det absolut sämsta är att man inte får vara i direkt solljus. Man får inte eftersom man mycket lättare kan bränna sig, lättare än vanligt. Men jag bränner mig sällan, så därför vistas jag i solljus. Det är ju i solljuset jag trivs bäst. Dessvärre får jag leva med resultatet- bonnebränna! Jag har på fullaste allvar fått en sjuk T-shirt-bränna på båda armarna, vilket är ehlt otroligt eftersom jag bara satt ute si så där en halvtimme.

Jag gillar som sagt solljus. Jag gillar som sagt inte bonnebrännor. Därför ska jag sluta äta pencillin, eller i alla fall hålla mig till skuggan tills kuren är avklarad. Svårare än så är det inte. Det finns säkert dem som skulle kunna älta detta "problem" i all evighet, vända och vrida på hur eländigt livet är när man inte får vara i solen eller hur jobbigt det är att man aldrig kan få vara frisk.

Jag däremot, jag skriver ett meningslöst inlägg för att undermedvete få "klaga av mig". Sedan går jag ut sätter mig i skuggan och njuter av vetskapen av att snart, väldigt snart kommer solen lysa i flera månader och då kommer även jag sitta och lapa den med ansiktet rakt upp i vädret. Det är SÅ man tänker om man vill komma långt här i livet, det kallas positivism!


känslan av lycka

Jag tror jag vet hur jag ska definera det. Det där ordet som är så stort. Som vi så sällan använder. Eller använder men då fel, eftersom det kommer en bisats som börjar med: men...  Fast nu vet jag. På riktigt. Nu är jag det. På riktigt. Lycklig!

Lycka för mig är att vara nöjd, nöjd med saker och ting som de är. Att veta vad man vill är också lycka. Att veta hur man ska komma dit man vill är även det lycka. Att acceptera läget som det är trots sina brister det är definitivt  lycka. Och jag uppfyller alla kriterier. Jag vet vart jag vill, jag vet hur jag ska komma dit, men framförallt trivs jag väldigt bra där jag är.

Jag tror att lycka är ett sinnestillstånd som går över ganska snart. Att det är som toppen på en bra våg, en sjukt bra våg som man bara kan surfa på en kort stund. Men jag tror också att efter en sån bra våg kommer många små, och därefter väntar en topp igen. Det är i alla fall så jag vill se på det just nu. Det är så jag VÄLJER att se på det. För visst hade jag lika väl kunnat bestämmt för att tänka på den motgång som följer denna medvind, men varför skulle jag välja att göra så...nu när jag är lycklig!?

Definition av disskusion

För mig är en disskusion ett samtal. Ett samtal mellan två människor som inte riktigt delar samma uppfattning om en eller flera saker. Där poängen med samtalet är att man ska vara öppen för andras åsiker. Med förhoppningen om att tillsammans nå ett gemensamt mål, en gemensam lösning på ett problem eller att i alla fall kunna definera problemet med samma ord.

För min pappa är en disskusion är ett samtal där allt går ut på att vinna över den andra till sin sida. Får man inte med sig den/dem då kör man på döv-öra-taktiken, man slutar lyssna helt enkelt.

Jag har precis tillbringat två timmar med att sitta i vårat kök här hemma för att disskutera en oväsentlighet med min kära far. Vad disskusionen handlade om spelar ingen som helst roll. Vad som betyder något för mig är hur den slutade. Nämligen som den började.

Tankarna som går i mitt huvud är ungefär som så här just nu: Varför la jag två timmar (!!!) på att disskutera med någon som är så otroligt inskränkt och självgod att han inte ens kan överväga att lyssna på mina åsikter? Är han ens värd att få ta del av det jag har att säga?
   Nej. Ingen som inte lyssnar på det du har att säga har rätten att ta din tid. Ingen som inte vet hur man bör definera ordet disskusion kan komma och kräva att ni ska ha en sådan.

Så till alla er som vill disskutera med mig. Läs på lite gran vad jag anser vara en bra disskusion- then we'll talk!

Kravlöst

Alla känner till det. Det där som lägger sig tungt på axlarna, värker och skaver. Det där som snurrar runt i huvudet om kvällen, när man egentligen ska se små ulliga får. Ja ni vet vad jag pratar om, kraven. Kraven som andra ställer på oss, som vi själver ställer på andra och framförallt dem vi ställer på oss själva. Jag skulle kunna ägna hela kvällen åt att rabbla upp alla krav jag har ställt på människor under dagen, som ställts på mig och som jag själv ställer. Men ingen är egentligen intresserad av det, för det är lika för alla.

Troligtvis kan vi inte göra så mycket åt andras krav. Vi skulle kunna stänga av och sluta lyssna, men i ärlighetens namn är inte det lite för svårt? Jag skulle istället vilja att vi accepterar att pressen och krav är något vi måste leva med. Låter det tråkigt, det är inte så farligt. För det farliga är när vi ställer kravens krav krav: Att vara kravlösa!

Det fungerar inte att inte ha några krav. Det om något kommer ge oss prestationsångest, för vi kommer aldrig klara av det. Istället borde vi sattsa på att ställa rimliga krav. Då kommer vi rimligtvis uppnå dem. Och med all säkerhet känna att vi lyckades, lyckades med att ställa LAGOM krav!

Om varför jag bloggar

Om någon skulle frågat mig igår,  varför bloggar du?. Då skulle jag med all säkerhet bara ryckt på axlarna och sagt: Vet inte. Men om ni däremot frågar mig idag, så vet jag precis varför jag gör det.

Svaret är så enkelt att de flesta glömmer bort det. Många lindar i sanningen i fina ord, får det att låta mer avancerat än vad det. Andra svarar helt fel, tror att en blogg är en dagbok och gör det för att skriva vad som hänt under dagen. Men helt ärligt, vem bryr sig om vad JAG gjort idag? Nej, svaret till varför de allra flesta bloggar är så lätt att det kan sammanfattas med ett ord- påverkan!

Anledningen till att jag bloggar är för att jag vill påverka. Jag vill synas. Jag vill höras. Jag vill göra skillnad. Förhoppningen är inte att rädda världen eller att alla som läser min blogg ska tänka och resonera som mig. Absolut inte. Men förhoppningen är att min blogg kan rädda NÅGONS DAG eller att NÅGON NÅGON GÅNG ska resonera som mig. Det är egoistiskt så det skriker om det. Det vet jag.

Men hur skulle det se ut om ingen trodde att de kunde tillföra någonting? Jag vet att alla kan tillföra något. Jag drar ett av mina strån till stacken geneom att skriva här. Vad gör du?


En svensk historia

Precis när jag hade lärt mig att vara spontan. När jag kunde hoppa på en spårvagn i Göteborg för att se vart jag hamnade och sedan kunna njuta av resultatet. Precis just som jag lärt mig njuta av min spontanitet. Precis NU ska tvingas till att planera resten av våren.

Ni vet när man ger sig in i ett projekt utan att riktigt veta spelreglerna? Just det har jag gjort. Aldrig trodde jag att skolans teaterprojekt , "En svensk historia", skulle innebära så många förbindelser och plikter. Och är det inte ganska typiskt så säg. Man tror sig vara spontan och käck men det slutar med att man är kontrollfreak och allt annat än käck.

Jag får det att låta väldigt deprimerande, men vad jag vill säga allt annat än deppigt. Jag ska delge er den slutsattsen jag kom fram till när jag kom till insikt med att hela min vår kommer vara fullspeckad nämligen- jag ska skita i det! Inte skita i själva projektet, inte i skolan men i självaste planerandet. Någonstans måste det ju ändå vara bättre att göra det som gynnar en för stunden? För om jag inte mår bra bra nu, hur ska jag då kunna må bra den dagen jag ska göra det där roliga jag planerat in?

Man kan inte göra scheman för sitt känsloliv. Så försök er inte ens på att testa. Är man ledsen så ska man får vara det. Och om man är glad (alla vet ju hur svårt det kan vara), ja då har man all anledning att göra något roligt- det är då man förtjänar det !

tänk tänk tänk

En av mina favoriter som liten var Nalle-Puh. Han är lagom tjock, äter bara det han gillar mest och har massa mysiga och annorlunda vänner. Jag skulle nästan vilja säga att jag gillar Nalle-Puh precis som han är. Fast innan jag göra det skulle vilja justera en sak. Denna goa nallebjörn brukar gå runt och uppmana sig själv och andra till att: "Tänk, tänk, tänk!". Om Nalle-Puh lovade mig att sluta med denna uppmaning, ja då skulle han vara perfket!

Så nu låtsas vi att jag är en gul nalle med röd tröja, att jag står med handen i en honugsburk. Vi låtsas att det runt omkring mig står en tiger, en åsna, en lite rosa gris, ett par kängruer, en sork, en uggla och såklart en pojke vid namn Robin. Ni ser det framför er, och nu ser ni hur den lilla nallen ställer sig i mitten av församlingen hur han tar satts och sedan säger högt och tydligt: "Tänk inte!"

RSS 2.0